Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin gjorde igår ett utspel om att hela partiledningen borde bytas ut. Detta med anledning av de två senasete riksdagsvalsresultaten för hennes parti. Partiet har tappat mängder av väljare sen storhetstiden från trettitalet och fram till nititalet. Hon har säkert en poäng med det hon säger men jag tror uppriktigt inte att det hjälper det föråldrade partiet att komma vidare. Människor är generellt sätt inte dumma men lika generellt sätt är de själviska till sin natur. Det är just själviskheten i kombination med samarbete som driver ett samhälle framåt. Solidaritet finns bara så länge man tjänar på det själv. T ex genom att fiska röster med kroken agnad med löften om bidrag.
Egentligen tror jag inte att Mona är en dålig människa, inte heller att hon är mer korkad än nån annan. Problemet för henne är att hon mitt i allt sitt arbete för att göra goda saker inte har insett att hon är på helt fel plats i livet. Mona skulle säkert vara en utmärkt barnmorska eller förskolelärarinna eller snabbköpskassörska. Där skulle hon, med sitt folkliga sätt, få människor att må bra. I kassan på City Gross kunde hon skratta å stoja med kunderna å säga saker som: -"Fläskfärsen är billig idag, ska det vara ett kilo?"
Men stackars Mona valde en annan väg i livet vilket hon ska ha all respekt för.
En partiledare med otillräcklig utsrålning för ett parti med otillräcklig politik är inte en bra kombination. Alltför många lever kvar i en tid som inte längre finns. Till och med nittitalet känns väldigt avlägset när man tittar tillbaka på det. Men Socialdemokraterna har stannat kvar ungefär där, när "Fräcka Fredag" med Malena Ivarsson var det tuffaste som gick på tv. När människor inte hade några andra krav än att bli försörjda av samhället och kolla på lättsnusk på tv om fredagarna. Men redan minst ett decenium tidigare hade en mindre revolution startat. Fler och fler människor började ställa krav på annat än att bli försörjd, man ville ha ett liv också. Tryggheten var så inbyggd i systemet att den kändes självklar men tryggheten var trots allt en chimär.
En förfalskning målad i olja av ett system som hade tappat kontrollen på inkomster och utgifter.
Solidaritet är viktigt men man måste förstå att för de allra flesta människor är ens egna barn viktigare än vad andras barn är. För mig är min mamma viktigare än vad din mamma är. Och för de allra flesta människor med vettet i behåll är den viktigaste människan i världen "sig själv". Det handlar inte ett skit om egoism, det handlar om realism. Man gör saker för att må bra själv. Klart som fan att jag skulle gå i döden för min son men det är inte lika mycket för att han ska få leva vidare som för att jag inte skulle kunna leva vidare utan honom. Det allra mesta som du gör för andra gör du egentligen för dig själv. För att få uppskattning och beröm eller pengar. Skit samma vilka dina motiv är.
Det är så människor fungerar när de inte tvingas att leva under socialismens fasansfulla fana. Det är så människor skulle vilja fungera när de lever under socialismens fasansfulla fana. Det finns bara en person som kan leva ditt liv och det är du själv. Endast du kan göra dina val och ta ansvar för dom. Så fort du lägger ansvaret för ditt liv hos någon annan har du förverkat din rätt att ställa krav på hur du ska ha det.
Socialdemokraterna har avlat fram en människotyp som de förlorat kontrollen över. Man försökte odla fram en hybrid mellan socialism och marknadsekonomi som från början var dömd att misslyckas då människor som får ett finger gärna tar hela handen. Klart det är skönt att vi slipper skitjobben som fanns förr (så att nån annan får göra dom åt oss, gärna i länder med mycket sol och lite utbildning), att vi har en social trygghet och en hyggligt fungerande infrastruktur. Där gjorde socialdemokratin bra saker men deras system behövs inte längre eftersom människor är utbildade och kan ställa krav på annat än att få bidrag och försörjning. Det är ju inte så att vi håller på att ramla tillbaka hundra år i tiden bara för att vi har en borgerlig regering. Vad som händer nu är en utjämning av ett system som var dödsdömt från början på grund av människors inbyggda värdegrunder. Altruism är ett påhittat tillstånd för att hjälpa till att förklara varför man gör saker för andra. Jag skulle vilja påstå att allt du gör, det gör du för dig själv...
(fy fan, vad jag babblade på idag...om saker som jag egentligen inte har en aning om...men, vänta nu...jag är, jag är, jag är ju nästan som en politiker då...)
Dagens glädjeskutt: Skitsnack på nätet
Dagens gråtattack: Människor som inte förstår ironi (och, ja vad fan tror ni...Rabenhorst Plummi förstås)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar