Det bråkas i Afganistan, det har bråkats i Afganistan och det bråkas om Afganistan. Jag tycker själv att jag har hamnat i helvetets förland genom att bo i Sverige med nio månaders mörker å kyla om året. Inte ens min gamla mammas uppmuntrande -"det är väl skönt med årstider?" hjälper mig särskilt mycket med tanke på att det faktiskt bara finns två årstider. Varmt eller kallt, varav den senare är i en majoritet som inte står Kim Jong IIs regerande i Nordkorea lång efter. Nåväl, Afganistan hade ju inte heller nån vidare tur i lotteriet när det gäller placering. Med grannar som Pakistan (kärnvapengalningar), Kina (ännu värre kärnvapengalningar), Iran (religiösa galningar) samt ett gäng andra länder med -stan som ändelse och förstavelser jag inte ens vill försöka att stava till, kunde man ha önskat dom ett lyckligare slut hos han Rickard i Postkodmiljonären.
Att mastodonter som Alexander den Store och Djingis Khan har spelat på stora scenen i Kabul känns faktiskt alldeles självklart med tanke på regionens historiska betydelse. När Britpopen sen gjorde sitt intåg under 1800-talet började förfallet givetvis. Att britter har dåliga tänder vet ju alla men att de dessutom avlade in det i den Afganska befolkningen känns allt annat än rättvist. Hur som helst, under hela landets oroliga uppväxt har de i alla fall fått lyssna till musik. Må så vara att det har varit från klingande svärd stämda i moll men det är i alla fall inget som en schysst rök på vattenpipan inte kunnat stämma om till dur.
Nu har i alla fall det sista ackordet på en sabel spelats på stora scenen. Talibanerna vill ta över. Talibaner har ett inte alls oförtjänt dåligt rykte hos alla utom de själva. Galenskap och religion är tvillingar med varandra men Talibaner är galenskap på steroider och religion med två säckar superjäst. De är helt enkelt de värsta av de värsta (även om den svenska kriminella organisationen "Fucked for Life" gärna vill framstå som det så är det korgossarnas korgossar i sammanhanget). Talibaner gillar inte musik, ja egentligen gillar de ingenting utom att slå ihjäl människor i takt till radbandspulande och koranenrapande. Säga vad man vill om Djingis Khan men musik har åtminstone skrivits till hans ära men har någon hört Talibanblues, Jag älskar min Taliban eller Talibananer i Pyjamas spelas på radio nån gång? Jag letade förtvivlat på Spotify men hittade inte en not om en glad Taliban.
Att nu en kommunistledare i Sverige vill dra tillbaka de svenska soldaterna från Afganistan känns som ett hån mot alla musikälskare världen över. Ohly verkar ju vara en cool lirare trots sitt handikapp i form av hans politiska övertygelse, men att han var en sån musikhatare trodde jag inte. Lasse, det finns bara en utväg och den är inte att medla med musikhatande galenskapsstinna religionsfanatiker. Den enda utvägen är att hugga huvudet av dem, sticka en vitlöksindränkt påle genom hjärtat på dem och sen lösa upp resterna av dem i BT-Kemis gamla fabrik i Teckomatorp. Det är ledsamt att svenska soldater får sätta livet till men krig är krig och Afganerna behöver musik för att orka med livet i detta oländiga land med svinkalla vintrar, stekheta somrar och bergskedjor höga som snubben jag såg i tunnelbanan igår kväll.
Tummen upp: Ac/Dc
Tummen ner. Talibaner
Ha en bra dag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar