En klassisk filosofisk fråga lyder: "Om ett träd ramlar i skogen och ingen är där, låter det då något?" Inget är självklart i detta fall, men erfarenheten säger oss att när något ramlar så hörs det. Det går ju de facto inte att bevisa eftersom ingen är där för att bekräfta det. Det skulle ju kunna vara så att när det där trädet ramlar så är det första gången i historien som inget hörs.
En annan, en aning mer komplicerad fråga är: Uppfattar all färger på samma sätt? Alla, som inte har taskigt färgseende, uppfattar ju färger på samma sätt. Men är verkligen grönt detsamma för mig som för dig? Att vi båda säger "Grön" på frågan, -Vilken färg har gräset?, innebär inte att det faktiskt är samma färg för dig som för mig. Vad jag menar är att i mitt huvud kanske jag uppfattar ditt gröna som rött, fast det är samma färg som vi ser. Detta är ju en av de saker som aldrig kommer att kunna bevisas, eftersom ingen kan fotografera tankar och uppfattningar.
Om vi då tar och översätter detta till ett verkligt exempel, som till exempel en blogg. Vi får då, för enkelhetens skull, se hela bloggosfären som en skog. Läste någonstans att det enbart i Sverige finns nästan en halvmiljon bloggar (träd). Så vi har alltså en skog bestående av en halvmiljon träd. Nu ramlar endast ett av dessa träd (någon lägger ut en blogg) men ingen hör när det ramlar (ingen läser bloggen). Finns då den bloggen? Visst, någon har skrivit den. Men om denna "någon", efter att ha lagt ut den, inte själv läser den. Finns den då?
Men ok, vi säger att tio personer läser bloggen. Uppfattar då alla tio personer orden på samma sätt? Eller kan det vara så att två av dessa tio uppfattar budskapet på ett, för bloggaren, icke önskvärt vis?
Utan att sticka ut hakan för mycket (göra en Jay Leno), tror jag att skriftspråket har sina begränsningar. Visst, det finns symboler att använda men att skriva med kroppsspråk eller blickar, har ingen lyckats med ännu.
Sammanfattningsvis vill jag säga. Jag hoppas sannerligen att det jag skrivit idag är det där trädet i skogen som ramlat utan att någon hört det. Skulle det vara någon stackare som ändå irrat sig in i den skog som jag kallar för blogg, kan jag bara beklaga. Ledsen att jag slösat bort ett par minuter av din tid, men du skulle aldrig ha gått in i skogen utan hörselskydd på...
torsdag 6 januari 2011
måndag 3 januari 2011
Badkarsfilosofi...
Badkaret är för mig en slags tänkarmössa. Inte så att jag sliter den emaljerade lådan från sina fästen för att trä den över huvudet, utan mer bildligt talat. Att i den ångande värmen släppa lös tankarna leder till att många, små som stora, problem får om inte lösningar så åtminstone en annan vinkling.
Idag, till exempel, tänkte jag på journalistik. Det kan fan inte vara lätt att vara journalist idag. För att höras i den enorma mängd information som varje dag pumpas ut, måste man skriva som om varje ord var det sista. Man måste kunna få minsta trivialitet att verka intressant, för annars kanske ingen läser de ofta slarvigt ihopsatta texterna. Följdaktligen kan ett vanligt snöfall beskrivas med termer som "kaos" och "chock". Om någon har en synpunkt på något, vad som helst "rasar" denna person ofta. Inom idrott finns egentligen bara "succé" och "fiasko". När det gäller tester av något finns alltid "hela listan".
De som är tillräckligt gamla minns tv-programmet Barnjournalen och dess karismatiske programledare, Bengt Fahlström. Barnjournalen hade något de kallade för Knattereportrar som skickas ut för att intervjua personer om stort och smått. De kunde bland annat rapportera om en bortsprungen hund eller en borttappad groda, och med stor entusiasm återge händelseförloppet.
På många vis känns det som om dessa knattereportrar stannade kvar i samma ålder och nu, trettio år senare, fått jobb på Sveriges kvällstidningsredaktioner istället.
Nu är det inte så att alla journalister beter sig som infantila knattereportar, de finns också dom som tar sig själva på alldeles för stort allvar. Ofta samhällsreportrar med egon större än deras bildbyline. Dessa samhällsreportrar är ofta stöpta i samma mall. Det vill säga den vänstervridna mall som fördes fram under sextio- och sjuttiotalet. Och man kan väl knappast förebrå stackarna för att de försöker få fram ett budskap om ett för länge sen pensionerat samhällssystem. Problemet för mig är att jag inte vill ha deras personliga uppfattning om något. Jag vill ha en objektiv berättelse av något som hänt, eller om något som kommer att hända.
För att runda av det jag givit mig in på idag vill jag lägga fram ett förslag till de som anställer människor i medievärlden:
På grund av journalistens viktiga roll i en demokrati måste man tänka sig noga för innan man anställer någon som, faktiskt, är den största oppinionsbildare vi har. Personen måste ovillkorligen vara fri från åsikter i sitt nyhetsförmedlande. Det innebär bland annat att objektivt rapportera om ett snöfall som just ett snöfall, och inte som "klimatchocken". Om någon vill beskriva vårt land som "Det nya tuffa Sverige" för att någon sjukskriven tvingas att jobba så borde samma person beskriva gårdagens som "Det gamla SKITTUFFA Sverige". För förr i tiden svalt vi och dog i gonnorré innan vi var förtio år...
Det går ju faktiskt inte att ta bort en människas åsikter, och det vore sannerligen för jävligt om någon försökte med det. Men de journalister som ska rapportera nyheter måste helt enkelt lägga sina egon åt sidan. Kan dom inte det så får de sitta på Nöjesredaktionen och rapportera om "Kyssotroheter" och nån jävla bondes gängande på tv.
Som vanligt har jag sparkat in en öppen, men varmvattnet tog slut innan jag hade tänkt färdigt..."Vattenkrisen - pojke hann inte tänka innan han bloggade - stämmer hyresvärden" "Vi har hela listan"..."Badar du för mycket på semestern - Experterna svarar"
Idag, till exempel, tänkte jag på journalistik. Det kan fan inte vara lätt att vara journalist idag. För att höras i den enorma mängd information som varje dag pumpas ut, måste man skriva som om varje ord var det sista. Man måste kunna få minsta trivialitet att verka intressant, för annars kanske ingen läser de ofta slarvigt ihopsatta texterna. Följdaktligen kan ett vanligt snöfall beskrivas med termer som "kaos" och "chock". Om någon har en synpunkt på något, vad som helst "rasar" denna person ofta. Inom idrott finns egentligen bara "succé" och "fiasko". När det gäller tester av något finns alltid "hela listan".
De som är tillräckligt gamla minns tv-programmet Barnjournalen och dess karismatiske programledare, Bengt Fahlström. Barnjournalen hade något de kallade för Knattereportrar som skickas ut för att intervjua personer om stort och smått. De kunde bland annat rapportera om en bortsprungen hund eller en borttappad groda, och med stor entusiasm återge händelseförloppet.
På många vis känns det som om dessa knattereportrar stannade kvar i samma ålder och nu, trettio år senare, fått jobb på Sveriges kvällstidningsredaktioner istället.
Nu är det inte så att alla journalister beter sig som infantila knattereportar, de finns också dom som tar sig själva på alldeles för stort allvar. Ofta samhällsreportrar med egon större än deras bildbyline. Dessa samhällsreportrar är ofta stöpta i samma mall. Det vill säga den vänstervridna mall som fördes fram under sextio- och sjuttiotalet. Och man kan väl knappast förebrå stackarna för att de försöker få fram ett budskap om ett för länge sen pensionerat samhällssystem. Problemet för mig är att jag inte vill ha deras personliga uppfattning om något. Jag vill ha en objektiv berättelse av något som hänt, eller om något som kommer att hända.
För att runda av det jag givit mig in på idag vill jag lägga fram ett förslag till de som anställer människor i medievärlden:
På grund av journalistens viktiga roll i en demokrati måste man tänka sig noga för innan man anställer någon som, faktiskt, är den största oppinionsbildare vi har. Personen måste ovillkorligen vara fri från åsikter i sitt nyhetsförmedlande. Det innebär bland annat att objektivt rapportera om ett snöfall som just ett snöfall, och inte som "klimatchocken". Om någon vill beskriva vårt land som "Det nya tuffa Sverige" för att någon sjukskriven tvingas att jobba så borde samma person beskriva gårdagens som "Det gamla SKITTUFFA Sverige". För förr i tiden svalt vi och dog i gonnorré innan vi var förtio år...
Det går ju faktiskt inte att ta bort en människas åsikter, och det vore sannerligen för jävligt om någon försökte med det. Men de journalister som ska rapportera nyheter måste helt enkelt lägga sina egon åt sidan. Kan dom inte det så får de sitta på Nöjesredaktionen och rapportera om "Kyssotroheter" och nån jävla bondes gängande på tv.
Som vanligt har jag sparkat in en öppen, men varmvattnet tog slut innan jag hade tänkt färdigt..."Vattenkrisen - pojke hann inte tänka innan han bloggade - stämmer hyresvärden" "Vi har hela listan"..."Badar du för mycket på semestern - Experterna svarar"
måndag 27 december 2010
Att sprida kunskap...
Jag råkar vara anställd vid ett utav landets tågbolag, det där som börjar på S och slutar på B med ett JA emellan. Det stora nöjet med att jobba just där, är att alla människor har åsikter just om hur tågtrafik ska skötas. Och som alla vet blandas gärna åsikter och kunskap lätt ihop. Med det vill jag också göra klart att jag egentligen inte heller har så stor aning om hur tåg ska köras. Jag har dock en nära inblick i hur tågtrafiken faktiskt bedrivs i verkligheten. Det är väl den enda egentliga skillnaden mellan mig och alla andra som faktiskt har åsikter om tåg. Annars gillar jag att gnälla lika mycket som vilken socialdemokrat som helst.
Det finns egentligen bara ett stort problem (och en hel massa små), nämligen människors förväntningar. Människors förväntningar står ofta i proportion till vad någon utlovat dem, och det är just där det mesta har gått snett från första början. Man har, likt en alkis som lovar att "aldrig dricka igen", stått fast vid ett kundlöfte som man måste inse inte kommer att hålla. Och med alkisens logik intalar man sig en massa smörja som till slut blir någon slags sanning. "Jag gör inte fel, det är alla andra som gör fel" är mantrat. Sen tror jag verkligen inte att man medvetet försker jävlas med folk. Eller tror förresten, jag vet att det inte är så. Från högsta chef till minsta hjulkontrollant kämpas det för att det ska fungera. Kampen är dock ungefär som den David hade mot Goliat, med skillnaden att detta är verklighet. Så givetvis sopar Goliat banan med lille David
Och där står vi likt alkisen som lovar och lovar men aldrig kommer att hålla något. Han försöker nog, men det löfte han har givit till omvärlden är allför svårt för att hålla. det enda som kommer att funka, och som kommer att leda till någon form av tillit, är att lova lagom. Att säga, jag kommer inte att lova mer än jag kan hålla. Gör han det kommer ett förtroende sakta att skapas. Och med förtroende kommer vänskap, och med vänskap kommer ett utbyte som båda parter tjänar på.
Så mina vänner som bestämmer. Säg som det är och varumärkesbyggandet kommer att få en ny start. Det är egentligen inte särskilt svårt även om det kan svida lite i början. Men med tiden kommer vi att få vänner som varar längre än en resa. Och det är då vi kommer att tjäna mer än pengar. Det är då vi blir det vi lovar att vi ska vara...
Nästa gång tänkte jag mer praktiskt gå in på hur detta ska göras. Med en ung pojkes nyfikenhet och en gammal gubbes envishet ska jag lösa ett problem som pågått i drygt hundra år.(fast egentligen låter det nog mest som jag har en idiots självsäkerhet)
Fortsättning följer...
Det finns egentligen bara ett stort problem (och en hel massa små), nämligen människors förväntningar. Människors förväntningar står ofta i proportion till vad någon utlovat dem, och det är just där det mesta har gått snett från första början. Man har, likt en alkis som lovar att "aldrig dricka igen", stått fast vid ett kundlöfte som man måste inse inte kommer att hålla. Och med alkisens logik intalar man sig en massa smörja som till slut blir någon slags sanning. "Jag gör inte fel, det är alla andra som gör fel" är mantrat. Sen tror jag verkligen inte att man medvetet försker jävlas med folk. Eller tror förresten, jag vet att det inte är så. Från högsta chef till minsta hjulkontrollant kämpas det för att det ska fungera. Kampen är dock ungefär som den David hade mot Goliat, med skillnaden att detta är verklighet. Så givetvis sopar Goliat banan med lille David
Och där står vi likt alkisen som lovar och lovar men aldrig kommer att hålla något. Han försöker nog, men det löfte han har givit till omvärlden är allför svårt för att hålla. det enda som kommer att funka, och som kommer att leda till någon form av tillit, är att lova lagom. Att säga, jag kommer inte att lova mer än jag kan hålla. Gör han det kommer ett förtroende sakta att skapas. Och med förtroende kommer vänskap, och med vänskap kommer ett utbyte som båda parter tjänar på.
Så mina vänner som bestämmer. Säg som det är och varumärkesbyggandet kommer att få en ny start. Det är egentligen inte särskilt svårt även om det kan svida lite i början. Men med tiden kommer vi att få vänner som varar längre än en resa. Och det är då vi kommer att tjäna mer än pengar. Det är då vi blir det vi lovar att vi ska vara...
Nästa gång tänkte jag mer praktiskt gå in på hur detta ska göras. Med en ung pojkes nyfikenhet och en gammal gubbes envishet ska jag lösa ett problem som pågått i drygt hundra år.(fast egentligen låter det nog mest som jag har en idiots självsäkerhet)
Fortsättning följer...
onsdag 17 november 2010
Svenskan ett fattigt språk - inte alltid
Svensken har ett särskilt sätt att se på sig själv och sitt land. Man klagar så in i helvete på det det mesta men Gud förbjude om någon som inte är svensk skulle få för sig att stämma in i klagosången. Då vänder man gärna ut och in på sig själv för att istället förklara hur bra vi är här med Ikea, Köttbullar å Abba. Vi har ett slags inbyggt hat mot oss själva vilket skänker en trygghet i vardagen. Ingen ska växa sig stor eller vara för stolt över något. Om något är osvenskt så är det per definition bra utom när någon som är osvensk säger det. Mitt i detta självförakt har vi ändå en lillgammal tendens att tycka att vi är bättre än andra vilket ju då blir en självmotsägelse eftersom det är osvenskt att tycka så. Men ok, innan jag väver in mig längre i det här (och klagar lika mycket på Sverige som alla andra) så skulle det egentligen handla om vårt språk.
Svenskan anses som ett väldigt fattigt språk. Det sägs att vi har få synonymer jämfört med till exempel engelskan. Ett klassiskt exempel är att Inuiter (äh, va fan dom heter ju Eskimåer)...Eskimåer har så många olika namn för snö. Det är säkert en myt att det är så men låt oss för sakens skull i alla fall säga att det är sant. Om du det nu är sant så finns det väl en viss logik i att man har många ord för snö om man lever i ett arktiskt klimat. Det är ju förbaskat trevligt att kunna nyansera en tillvaro som ser likadan ut från dag till dag. Med samma logik har säkert den amerikanska engelskan många ord för att tjäna pengar, ryska (och för den delen alla gamla öststatsspråk) många ord för att beskriva hur man utnyttjar folk i politikens namn och tyskan många ord för ordning och disciplin.
Men på svenska då? Vad har vi många ord för på svenska? Det enda jag kan komma på är att vi har många ord för att vara full. När en svensk ska beskriva någon, sig själv eller annan, som har varit full så förvandlas han till en Shakespeare i ordbajseri. Outgrundliga sammansättningar som "full som en kastrull" blandas med "på pickalurven" och "på lyset". Man kan vara "aprak", "dyngrak" å "drängfull". Ibland är man "salongsberusad", "plakat" eller "påstruken". Någon gång händer det att man är "småmysig", "fryntlig" eller "pruttfull". Som ni förstår går det att fylla på dessa meningar, i princip, i all oändlighet. Uppfinningsrikedomen tar aldrig slut när man vill förklara svenskens favoritsysselsättning. Frågan är väl ändå om det verkligen är så att vi, likt Eskimåerna med sin snö, måste ha alla dessa uttryck för att kunna nyansera en tillvaro som ser likadan ut från dag till dag.
Kanske är dags att utveckla språket med tio nya ord för gråmulet väder istället. För att prata om väder tycker svenskar också om men där har vi ändå inte kommit längre än till "skitväder" och "tråkväder"...
(Jag vet att det är så in-i-helvete förutsägbart att klaga på svenskar när man är svensk men istället för att skita i att skriva något när jag inte har någon fantasi valde jag att bli förutsägbar istället. Så! Jag e svensk alltså e jag förutsägbar.)
Varmt: Kondom
Kallt: Kondylom
Svenskan anses som ett väldigt fattigt språk. Det sägs att vi har få synonymer jämfört med till exempel engelskan. Ett klassiskt exempel är att Inuiter (äh, va fan dom heter ju Eskimåer)...Eskimåer har så många olika namn för snö. Det är säkert en myt att det är så men låt oss för sakens skull i alla fall säga att det är sant. Om du det nu är sant så finns det väl en viss logik i att man har många ord för snö om man lever i ett arktiskt klimat. Det är ju förbaskat trevligt att kunna nyansera en tillvaro som ser likadan ut från dag till dag. Med samma logik har säkert den amerikanska engelskan många ord för att tjäna pengar, ryska (och för den delen alla gamla öststatsspråk) många ord för att beskriva hur man utnyttjar folk i politikens namn och tyskan många ord för ordning och disciplin.
Men på svenska då? Vad har vi många ord för på svenska? Det enda jag kan komma på är att vi har många ord för att vara full. När en svensk ska beskriva någon, sig själv eller annan, som har varit full så förvandlas han till en Shakespeare i ordbajseri. Outgrundliga sammansättningar som "full som en kastrull" blandas med "på pickalurven" och "på lyset". Man kan vara "aprak", "dyngrak" å "drängfull". Ibland är man "salongsberusad", "plakat" eller "påstruken". Någon gång händer det att man är "småmysig", "fryntlig" eller "pruttfull". Som ni förstår går det att fylla på dessa meningar, i princip, i all oändlighet. Uppfinningsrikedomen tar aldrig slut när man vill förklara svenskens favoritsysselsättning. Frågan är väl ändå om det verkligen är så att vi, likt Eskimåerna med sin snö, måste ha alla dessa uttryck för att kunna nyansera en tillvaro som ser likadan ut från dag till dag.
Kanske är dags att utveckla språket med tio nya ord för gråmulet väder istället. För att prata om väder tycker svenskar också om men där har vi ändå inte kommit längre än till "skitväder" och "tråkväder"...
(Jag vet att det är så in-i-helvete förutsägbart att klaga på svenskar när man är svensk men istället för att skita i att skriva något när jag inte har någon fantasi valde jag att bli förutsägbar istället. Så! Jag e svensk alltså e jag förutsägbar.)
Varmt: Kondom
Kallt: Kondylom
tisdag 16 november 2010
Filosofiska rummet Del 1 - att mäta något.
Att tänka på filosofiska frågor utan Kamrat Rödvin är betungande eftersom hjärnan verkar utvidgas med rödvinets hjälp och följdaktligen krymper ihop utan dess hjälp. Det märks inte minst på det tryck som sker inuti skallen när man pumpat den full med ett par liter Rioja. Jag har i alla fall utan denna drycks livgivande effekter tänkt lite filosofiskt och kommit fram till en tes. Jag vet inte riktigt vadjag ska kalla den än men det finns två heta alternativ: 1. Meterdum, 2. Sekundsnygg.
Vad ska nu det här leda till tänker den kunskapstörstande läsaren? Meterdum, sekundsnygg? Så här är det. Alla är överrens om hur långt en meter är. En meter är lika lång här som i Tyskland eller Bangladesh. Detsamma gäller givetvis i de länder som inte använder den metriska skalan. En yard, aln eller inch är detsamma över hela världen. Då kan man fråga sig vad en meter är (eftersom det var det som fick mig att börja tänka på det här). Någon måste ju från början bestämt hur långt en meter ska vara. Tydligen var det så att efter franska revolutionen så bestämde man sig för att börja använda ett nyss system, den metriska skalan. Då bestämdes det att en meter skulle vara en tiomiljontedel av avståndet mellan Nordpolen och Ekvatorn. Nu visade det sig vara en dålig idé eftersom jordklotet inte är en perfekt sfär. Det kan alltså skilja sig beroende på var på jorden som vi mäter. Och i vetenskapen går det inte att leva med sådana variabler.
Nåväl man tänkte sig att man kunde ta ett stycke platina och mäta upp sin meter och använda som mall för hur långt metern skulle vara. Det var inte heller någon bra idé ur vetenskaplig synvinkel. Metaller, hur ädla de än är, har en tendens att utvidga/dra ihop sig beroende på temperatur. Forskarna kliade sig återigen i huvudet innan de kom på snilleblixten (jag har fan ingen aning om det var en snilleblixt och egentligen fattar jag inte ett skit av det här). Det exakta måttet på vad en meter är är "den sträcka ljuset färdas i vakuum under en trehundramiljontedels sekund". Lätt som en plätt sa man och systemet infördes i Frankrike 1789 och i Sverige så sent som 1875.
Jag är snart framme vid den filosofiska delen av det här, tyckte bara att historien har en viss betydelse för den tes som jag nu ska lägga fram och som förmodligen kommer skapa världsfred. Utan att ha det där måttet på vad en meter är skulle det ju faktiskt vara omöjligt att bygga hus eller mäta upp gränser. Eller det klart man skulle kunna bygga hus men det skulle inte gå att standardisera husbyggandet om alla körde med olika skalor. Just där kommer själva poängen i min tes. Varför inte standardisera dumhet? Vi bestämmer oss för vad dumhet är enligt en förutbestämd mall och kör hårt bara. Det skulle ju få slut på alla konflikter som någonsin skulle kunna ske. Jag vet att min grannes tomt börjar sex meter bort och jag vet att han är dum på grund av att han enligt dumhetsskalan är det. Någon kanske tänker, men känslomässigt då? Känslor är ju olika beroende på var man kommer ifrån. Visst är det så men kan man standardisera metern så måste man ju kunna standardisera dumhet.
Samma sak är det med skönhet. Människor tycker olika om saker. En del tycker om en skog i motljus andra gillar röken från en avloppsbrunn i New York. Det är slut med det nu. Skönhet ska standardiseras enligt samma modell som tid. En sekund, minut eller timme är samma sak över hela världen. Så ska det i mitt nya system vara för skönhet också. Så länge det inte finns något utrymme för människor att argumentera om vad som är vackert och fult kommer inte heller några konflikter att uppstå.
Meterdum och sekundsnygg, två nya begrepp som kommer att förändra världen för all framtid...fast nu börjar jag tänka efter lite. Om någon bestämmer vad som ska vara snyggt så kommer ju en jävla massa av det som jag tycker är snyggt att vara fult. Hela min existens kommer att styras av vad någon annan tycker. Tänk om någon jag gillar skulle anses som dum bara för att någon forskare kommit på att dumhet är hypotenusan av ett avsnitt av Paradise Hotell. Jag känner på något vis den Marxistiska världen greppa tag i mig, ta en tugga och sen spotta ut mig igen. Fan, när jag tänker efter är det rätt skönt att vi människor är olika, att vi tycker olika. Det är skönt att veta att en meter är en meter, att en minut är en minut och att dumhet är så mycket mer än bara ett mått. Skönhet är inte vad någon säger att det är det är vad du tycker att det är....
Och med det har jag tagit mig hela varvet runt och slagit ihjäl en halvtimme av mitt liv.
Bra: Uppmuntrande ord
Obra: Okritiskt tänkande
Vad ska nu det här leda till tänker den kunskapstörstande läsaren? Meterdum, sekundsnygg? Så här är det. Alla är överrens om hur långt en meter är. En meter är lika lång här som i Tyskland eller Bangladesh. Detsamma gäller givetvis i de länder som inte använder den metriska skalan. En yard, aln eller inch är detsamma över hela världen. Då kan man fråga sig vad en meter är (eftersom det var det som fick mig att börja tänka på det här). Någon måste ju från början bestämt hur långt en meter ska vara. Tydligen var det så att efter franska revolutionen så bestämde man sig för att börja använda ett nyss system, den metriska skalan. Då bestämdes det att en meter skulle vara en tiomiljontedel av avståndet mellan Nordpolen och Ekvatorn. Nu visade det sig vara en dålig idé eftersom jordklotet inte är en perfekt sfär. Det kan alltså skilja sig beroende på var på jorden som vi mäter. Och i vetenskapen går det inte att leva med sådana variabler.
Nåväl man tänkte sig att man kunde ta ett stycke platina och mäta upp sin meter och använda som mall för hur långt metern skulle vara. Det var inte heller någon bra idé ur vetenskaplig synvinkel. Metaller, hur ädla de än är, har en tendens att utvidga/dra ihop sig beroende på temperatur. Forskarna kliade sig återigen i huvudet innan de kom på snilleblixten (jag har fan ingen aning om det var en snilleblixt och egentligen fattar jag inte ett skit av det här). Det exakta måttet på vad en meter är är "den sträcka ljuset färdas i vakuum under en trehundramiljontedels sekund". Lätt som en plätt sa man och systemet infördes i Frankrike 1789 och i Sverige så sent som 1875.
Jag är snart framme vid den filosofiska delen av det här, tyckte bara att historien har en viss betydelse för den tes som jag nu ska lägga fram och som förmodligen kommer skapa världsfred. Utan att ha det där måttet på vad en meter är skulle det ju faktiskt vara omöjligt att bygga hus eller mäta upp gränser. Eller det klart man skulle kunna bygga hus men det skulle inte gå att standardisera husbyggandet om alla körde med olika skalor. Just där kommer själva poängen i min tes. Varför inte standardisera dumhet? Vi bestämmer oss för vad dumhet är enligt en förutbestämd mall och kör hårt bara. Det skulle ju få slut på alla konflikter som någonsin skulle kunna ske. Jag vet att min grannes tomt börjar sex meter bort och jag vet att han är dum på grund av att han enligt dumhetsskalan är det. Någon kanske tänker, men känslomässigt då? Känslor är ju olika beroende på var man kommer ifrån. Visst är det så men kan man standardisera metern så måste man ju kunna standardisera dumhet.
Samma sak är det med skönhet. Människor tycker olika om saker. En del tycker om en skog i motljus andra gillar röken från en avloppsbrunn i New York. Det är slut med det nu. Skönhet ska standardiseras enligt samma modell som tid. En sekund, minut eller timme är samma sak över hela världen. Så ska det i mitt nya system vara för skönhet också. Så länge det inte finns något utrymme för människor att argumentera om vad som är vackert och fult kommer inte heller några konflikter att uppstå.
Meterdum och sekundsnygg, två nya begrepp som kommer att förändra världen för all framtid...fast nu börjar jag tänka efter lite. Om någon bestämmer vad som ska vara snyggt så kommer ju en jävla massa av det som jag tycker är snyggt att vara fult. Hela min existens kommer att styras av vad någon annan tycker. Tänk om någon jag gillar skulle anses som dum bara för att någon forskare kommit på att dumhet är hypotenusan av ett avsnitt av Paradise Hotell. Jag känner på något vis den Marxistiska världen greppa tag i mig, ta en tugga och sen spotta ut mig igen. Fan, när jag tänker efter är det rätt skönt att vi människor är olika, att vi tycker olika. Det är skönt att veta att en meter är en meter, att en minut är en minut och att dumhet är så mycket mer än bara ett mått. Skönhet är inte vad någon säger att det är det är vad du tycker att det är....
Och med det har jag tagit mig hela varvet runt och slagit ihjäl en halvtimme av mitt liv.
Bra: Uppmuntrande ord
Obra: Okritiskt tänkande
söndag 14 november 2010
WT Demokraterna - Dokumentärsåpoperans vänner
Att klaga på Sverigedeomkraterna (SD) känns väldigt politiskt korrekt (PK) och är väl lite som att sparka in bollen i vidöppet mål. Kan inte säga att jag vet om någon som röstade på Dressmankillarna vid valet. Trots allt fick de ju styva 5 procent av de röstberättigades valsedlar och de ska de ha respekt för. Rent krasst så kan man väl säga att det är skillnad på att bo i problemområden (vi kan nog erkänna att de finns) och att leva bland i huvudsakligen infödd svensk befolkning. Det är nog lättare att ta till sig grabbarnas budskap om man bor i Rosengård (ja, för helvete det är ett problemområde) eller Rinkeby än om man bor på Södermalm eller Bunkeflostrand. Så att döma ut alla som röstat på SD som idioter funkar inte för mig, åtminstone inte av den anledningen (om nu någon inte tycker att infödda svenskar som bor i invandrartäta områden är idioter).
Jag tror däremot (utan att på något vis ha bedrivit empirisk forskning på området) att de som röstar på SD är samma människor som kollar på dokumentärsåpoperor (DS). Som ni märker behöver man inte vara raketforskare för att se att de bara vänt på akronymen DS till SD. Egentligen är de grabbar som vuxit upp med Baren, Samantha Fox å tribaltatueringar. Som i smyg diggade Whitney Houston (medan hon fortfarande hade tänder å kunde sjunga). Nu sitter de flera kvällar i veckan å kollar på Ullared, Big Brother å Paradise Hotel. Det finns antagligen två anledningar till detta. Först och främst för att det gillar tribaltatuerade killar som snackar värmländska och blonderade, svanktatuerade flickor som snackar västgötska. Att de sen super ner sig å kräks i kameralinsen gör det hela bara ännu svenskare.
Deras Sverige består alltså av ett gäng obildade flickor å pojkar i 25-års åldern som fortfarande brottas med pubertala problem som ju mer jag får pippa ju bättre människa är jag och om nån ser mig pippa är jag en jävla karlakarl. Det hela är egentligen förstummande för inte bara DS-människorna är kidnappade och våldförda oralt av SD-gossarna. Vi har också Lasse Lönndahl-svenskarna (för yngre läsare är Lasse Lönndahl typ en äldre Lasse Berghagen, och för ännu yngre läsare är han typ som han Måns som e ihop med hon från A-Teens). Vi pratar allså om den snart utdöende gruppen infödda svenskar som vi kallar fyrtiotalister. De kollar nog inte så ofta på DS men de gillar SD:s budskap om att allt var så jävla mycket bättre förr. För är det något äldre människor tycker så är det att det var bättre förr.
De lyssnar gärna på Evert Taube (en mycket gammal för längesedan död trubadur med en sångröst som kunde väcka upp döda och ett gitarrspel som lämnade kilovis med mer att önska). Man kan säga att det bästa dom vet är att sjunga (skråla) om Fritjof å Carmencita och leva i en värld så full av traditioner att man nästan baxnar. Där finns traditioner för allt och rubbas cirklarna det minsta så är det katastrof (läs: om julklapparna delas ut innan Kalle Anka).
Det är alltså bland dessa grupper svenskar som SD hittar sina väljare i min värld. Vad de vill ha är en tribaltatuerad trubadur som inte kan sjunga, och han ska dessutom allra helst inte kunna sjunga på värmländska. Flickorna ska vara svanktatuerade och säga saker som "men ja ba, ja ba sillade pattarna å farsan betalade" (samtidigt som de lyssnar på Lady Gaga).
Detta är ju ett helt outömligt ämne egentligen så jag måste nog göra en "Del Två" av det. På många sätt är jag jävligt svensk (oroande många) men jag vägrar att ta del av ett budskap som luktar lika mycket avföring som en Indisk kåkstad...´
(Anledningen till rubriken WT Demokraterna är givetvis förkortningen av White Thrash)
Hurra: Sista dagen på fastan imorgon
Buuuu: Rabenfuckinghorst Plummi
Jag tror däremot (utan att på något vis ha bedrivit empirisk forskning på området) att de som röstar på SD är samma människor som kollar på dokumentärsåpoperor (DS). Som ni märker behöver man inte vara raketforskare för att se att de bara vänt på akronymen DS till SD. Egentligen är de grabbar som vuxit upp med Baren, Samantha Fox å tribaltatueringar. Som i smyg diggade Whitney Houston (medan hon fortfarande hade tänder å kunde sjunga). Nu sitter de flera kvällar i veckan å kollar på Ullared, Big Brother å Paradise Hotel. Det finns antagligen två anledningar till detta. Först och främst för att det gillar tribaltatuerade killar som snackar värmländska och blonderade, svanktatuerade flickor som snackar västgötska. Att de sen super ner sig å kräks i kameralinsen gör det hela bara ännu svenskare.
Deras Sverige består alltså av ett gäng obildade flickor å pojkar i 25-års åldern som fortfarande brottas med pubertala problem som ju mer jag får pippa ju bättre människa är jag och om nån ser mig pippa är jag en jävla karlakarl. Det hela är egentligen förstummande för inte bara DS-människorna är kidnappade och våldförda oralt av SD-gossarna. Vi har också Lasse Lönndahl-svenskarna (för yngre läsare är Lasse Lönndahl typ en äldre Lasse Berghagen, och för ännu yngre läsare är han typ som han Måns som e ihop med hon från A-Teens). Vi pratar allså om den snart utdöende gruppen infödda svenskar som vi kallar fyrtiotalister. De kollar nog inte så ofta på DS men de gillar SD:s budskap om att allt var så jävla mycket bättre förr. För är det något äldre människor tycker så är det att det var bättre förr.
De lyssnar gärna på Evert Taube (en mycket gammal för längesedan död trubadur med en sångröst som kunde väcka upp döda och ett gitarrspel som lämnade kilovis med mer att önska). Man kan säga att det bästa dom vet är att sjunga (skråla) om Fritjof å Carmencita och leva i en värld så full av traditioner att man nästan baxnar. Där finns traditioner för allt och rubbas cirklarna det minsta så är det katastrof (läs: om julklapparna delas ut innan Kalle Anka).
Det är alltså bland dessa grupper svenskar som SD hittar sina väljare i min värld. Vad de vill ha är en tribaltatuerad trubadur som inte kan sjunga, och han ska dessutom allra helst inte kunna sjunga på värmländska. Flickorna ska vara svanktatuerade och säga saker som "men ja ba, ja ba sillade pattarna å farsan betalade" (samtidigt som de lyssnar på Lady Gaga).
Detta är ju ett helt outömligt ämne egentligen så jag måste nog göra en "Del Två" av det. På många sätt är jag jävligt svensk (oroande många) men jag vägrar att ta del av ett budskap som luktar lika mycket avföring som en Indisk kåkstad...´
(Anledningen till rubriken WT Demokraterna är givetvis förkortningen av White Thrash)
Hurra: Sista dagen på fastan imorgon
Buuuu: Rabenfuckinghorst Plummi
torsdag 11 november 2010
Det är lättare att byta ut tränaren än att sparka hela laget...
Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin gjorde igår ett utspel om att hela partiledningen borde bytas ut. Detta med anledning av de två senasete riksdagsvalsresultaten för hennes parti. Partiet har tappat mängder av väljare sen storhetstiden från trettitalet och fram till nititalet. Hon har säkert en poäng med det hon säger men jag tror uppriktigt inte att det hjälper det föråldrade partiet att komma vidare. Människor är generellt sätt inte dumma men lika generellt sätt är de själviska till sin natur. Det är just själviskheten i kombination med samarbete som driver ett samhälle framåt. Solidaritet finns bara så länge man tjänar på det själv. T ex genom att fiska röster med kroken agnad med löften om bidrag.
Egentligen tror jag inte att Mona är en dålig människa, inte heller att hon är mer korkad än nån annan. Problemet för henne är att hon mitt i allt sitt arbete för att göra goda saker inte har insett att hon är på helt fel plats i livet. Mona skulle säkert vara en utmärkt barnmorska eller förskolelärarinna eller snabbköpskassörska. Där skulle hon, med sitt folkliga sätt, få människor att må bra. I kassan på City Gross kunde hon skratta å stoja med kunderna å säga saker som: -"Fläskfärsen är billig idag, ska det vara ett kilo?"
Men stackars Mona valde en annan väg i livet vilket hon ska ha all respekt för.
En partiledare med otillräcklig utsrålning för ett parti med otillräcklig politik är inte en bra kombination. Alltför många lever kvar i en tid som inte längre finns. Till och med nittitalet känns väldigt avlägset när man tittar tillbaka på det. Men Socialdemokraterna har stannat kvar ungefär där, när "Fräcka Fredag" med Malena Ivarsson var det tuffaste som gick på tv. När människor inte hade några andra krav än att bli försörjda av samhället och kolla på lättsnusk på tv om fredagarna. Men redan minst ett decenium tidigare hade en mindre revolution startat. Fler och fler människor började ställa krav på annat än att bli försörjd, man ville ha ett liv också. Tryggheten var så inbyggd i systemet att den kändes självklar men tryggheten var trots allt en chimär.
En förfalskning målad i olja av ett system som hade tappat kontrollen på inkomster och utgifter.
Solidaritet är viktigt men man måste förstå att för de allra flesta människor är ens egna barn viktigare än vad andras barn är. För mig är min mamma viktigare än vad din mamma är. Och för de allra flesta människor med vettet i behåll är den viktigaste människan i världen "sig själv". Det handlar inte ett skit om egoism, det handlar om realism. Man gör saker för att må bra själv. Klart som fan att jag skulle gå i döden för min son men det är inte lika mycket för att han ska få leva vidare som för att jag inte skulle kunna leva vidare utan honom. Det allra mesta som du gör för andra gör du egentligen för dig själv. För att få uppskattning och beröm eller pengar. Skit samma vilka dina motiv är.
Det är så människor fungerar när de inte tvingas att leva under socialismens fasansfulla fana. Det är så människor skulle vilja fungera när de lever under socialismens fasansfulla fana. Det finns bara en person som kan leva ditt liv och det är du själv. Endast du kan göra dina val och ta ansvar för dom. Så fort du lägger ansvaret för ditt liv hos någon annan har du förverkat din rätt att ställa krav på hur du ska ha det.
Socialdemokraterna har avlat fram en människotyp som de förlorat kontrollen över. Man försökte odla fram en hybrid mellan socialism och marknadsekonomi som från början var dömd att misslyckas då människor som får ett finger gärna tar hela handen. Klart det är skönt att vi slipper skitjobben som fanns förr (så att nån annan får göra dom åt oss, gärna i länder med mycket sol och lite utbildning), att vi har en social trygghet och en hyggligt fungerande infrastruktur. Där gjorde socialdemokratin bra saker men deras system behövs inte längre eftersom människor är utbildade och kan ställa krav på annat än att få bidrag och försörjning. Det är ju inte så att vi håller på att ramla tillbaka hundra år i tiden bara för att vi har en borgerlig regering. Vad som händer nu är en utjämning av ett system som var dödsdömt från början på grund av människors inbyggda värdegrunder. Altruism är ett påhittat tillstånd för att hjälpa till att förklara varför man gör saker för andra. Jag skulle vilja påstå att allt du gör, det gör du för dig själv...
(fy fan, vad jag babblade på idag...om saker som jag egentligen inte har en aning om...men, vänta nu...jag är, jag är, jag är ju nästan som en politiker då...)
Dagens glädjeskutt: Skitsnack på nätet
Dagens gråtattack: Människor som inte förstår ironi (och, ja vad fan tror ni...Rabenhorst Plummi förstås)
Egentligen tror jag inte att Mona är en dålig människa, inte heller att hon är mer korkad än nån annan. Problemet för henne är att hon mitt i allt sitt arbete för att göra goda saker inte har insett att hon är på helt fel plats i livet. Mona skulle säkert vara en utmärkt barnmorska eller förskolelärarinna eller snabbköpskassörska. Där skulle hon, med sitt folkliga sätt, få människor att må bra. I kassan på City Gross kunde hon skratta å stoja med kunderna å säga saker som: -"Fläskfärsen är billig idag, ska det vara ett kilo?"
Men stackars Mona valde en annan väg i livet vilket hon ska ha all respekt för.
En partiledare med otillräcklig utsrålning för ett parti med otillräcklig politik är inte en bra kombination. Alltför många lever kvar i en tid som inte längre finns. Till och med nittitalet känns väldigt avlägset när man tittar tillbaka på det. Men Socialdemokraterna har stannat kvar ungefär där, när "Fräcka Fredag" med Malena Ivarsson var det tuffaste som gick på tv. När människor inte hade några andra krav än att bli försörjda av samhället och kolla på lättsnusk på tv om fredagarna. Men redan minst ett decenium tidigare hade en mindre revolution startat. Fler och fler människor började ställa krav på annat än att bli försörjd, man ville ha ett liv också. Tryggheten var så inbyggd i systemet att den kändes självklar men tryggheten var trots allt en chimär.
En förfalskning målad i olja av ett system som hade tappat kontrollen på inkomster och utgifter.
Solidaritet är viktigt men man måste förstå att för de allra flesta människor är ens egna barn viktigare än vad andras barn är. För mig är min mamma viktigare än vad din mamma är. Och för de allra flesta människor med vettet i behåll är den viktigaste människan i världen "sig själv". Det handlar inte ett skit om egoism, det handlar om realism. Man gör saker för att må bra själv. Klart som fan att jag skulle gå i döden för min son men det är inte lika mycket för att han ska få leva vidare som för att jag inte skulle kunna leva vidare utan honom. Det allra mesta som du gör för andra gör du egentligen för dig själv. För att få uppskattning och beröm eller pengar. Skit samma vilka dina motiv är.
Det är så människor fungerar när de inte tvingas att leva under socialismens fasansfulla fana. Det är så människor skulle vilja fungera när de lever under socialismens fasansfulla fana. Det finns bara en person som kan leva ditt liv och det är du själv. Endast du kan göra dina val och ta ansvar för dom. Så fort du lägger ansvaret för ditt liv hos någon annan har du förverkat din rätt att ställa krav på hur du ska ha det.
Socialdemokraterna har avlat fram en människotyp som de förlorat kontrollen över. Man försökte odla fram en hybrid mellan socialism och marknadsekonomi som från början var dömd att misslyckas då människor som får ett finger gärna tar hela handen. Klart det är skönt att vi slipper skitjobben som fanns förr (så att nån annan får göra dom åt oss, gärna i länder med mycket sol och lite utbildning), att vi har en social trygghet och en hyggligt fungerande infrastruktur. Där gjorde socialdemokratin bra saker men deras system behövs inte längre eftersom människor är utbildade och kan ställa krav på annat än att få bidrag och försörjning. Det är ju inte så att vi håller på att ramla tillbaka hundra år i tiden bara för att vi har en borgerlig regering. Vad som händer nu är en utjämning av ett system som var dödsdömt från början på grund av människors inbyggda värdegrunder. Altruism är ett påhittat tillstånd för att hjälpa till att förklara varför man gör saker för andra. Jag skulle vilja påstå att allt du gör, det gör du för dig själv...
(fy fan, vad jag babblade på idag...om saker som jag egentligen inte har en aning om...men, vänta nu...jag är, jag är, jag är ju nästan som en politiker då...)
Dagens glädjeskutt: Skitsnack på nätet
Dagens gråtattack: Människor som inte förstår ironi (och, ja vad fan tror ni...Rabenhorst Plummi förstås)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)